Lika mycket grät jag när jag läste den här boken. Ellen och Astrid är bästa vänner. Så där nära som man bara kan bli. Astrid berättar om hur de lärde känna varandra, om deras drömmar om framtiden, om deras nu. I deras nu finns bara Astrid kvar. Ellen lever inte längre. Det är jättesvårt och hemskt att läsa. Och jättesvårt och hemskt för Astrid att se på hur Ellen mår sämre och sämre men inte ber om hjälp. Och jättesvårt och hemskt för Astrid att tvingas leva vidare sen. Utan sin bästa vän. Utan Ellen. Hon var ju hennes syre.
Det här är så rasande starkt att jag knappt vågar be er läsa. Men det är klart att ni skall. För det är så rasande skitbra också. Det är viktigt att läsa till och med! Det är viktigt att fundera över hur man kan göra när ens bästis eller någon annan är deprimerad eller mår dåligt. Om man som Astrid inte förstår signalerna förrän det är försent är det förstås omöjligt men blunda aldrig!! Fråga hur det är! Visa att ni bryr er! Alldeles för många ungdomar i Sverige mår skit och vill dö och det skall inte behöva vara så.
Läs den här boken och försök förändra sen det lilla just du kan! Efter du har torkat bort alla tårar, förstås.
Boken står i hyllan Unga vuxna och vår ungdomsbibliotekarie Malin tyckte lika mycket om den som jag och köpte in den i klassuppsättning så kom och låna!
Finns den inne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar