Glas och sorgligheter

Idag är jag jätteledsen och arg! När vi kom till biblioteket i morse, min kollega och jag var fönstrena in till barnavdelningen krossade och det låg glassplitter överallt. På alla bilderböcker, på mattorna och överallt. Vi har fått spärra av hela avdelningen och står här nu och ser ut över förödelsen.
Men snart, snart blir det fint där igen. Så klart. Det är bara att torka tårarna och sätta igång! Fast idag tänker jag vara ledsen.

När man är ledsen kan man lika gärna frossa i sorgligheter och läsa en riktigt snyftig historia. Som Kram från Alice av Suzanne LaFleur.
Alice är elva år och bor alldeles ensam kvar i sitt hus. Hon gömmer sig för socialen och skolan och alla andra vuxna. Hon kan klara sig själv, tänker hon. Hon har konservburkar, det räcker. Hon behöver inte mer.
Mamma är borta. Hon försvann efter den hemska olyckan. Alice och hennes mamma överlevde. Det gjorde inte pappa och lillasyster.
Alice skriver brev till lillasysterns låtsaskompis och det är genom breven berättelsen rullas upp. Alice saknad, hennes sorg och oron över mamman. Var är hon? Kommer hon någonsin hem igen? Till slut kommer mormor och tar Alice med sig och sakta börjar Alice kunna tröstas.
Åh, vad den här boken är fin! Och sorglig. Jag fulgrät och snörvlade mig igenom den.
Och nu när jag tänker på det är lite glassplitter inte så farligt ändå för både min pappa och min lillasyster lever och mamma är på sin höjd ute och går med hunden. Det känns ganska okej nu.