Jag saknar dig

I våras läste jag boken Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth tillsammans med några tjejer i sexan. Jag älskade boken när jag var yngre (och fortfarande) men tjejerna tyckte att den var ganska seg. Och lite svår att komma in i var den nog. Vilken tur då att den precis har kommit som film! Men nu heter den bara Jag saknar dig och det går ju  fortare att säga också.
Jag hade laddat ordentligt och peppat och köpt en massa filmgodis men ingenting kunde ha förberett mig på hur drabbande, för jävla sorglig filmen skulle vara. Och då har jag ändå läst boken. Flera gånger. Jag öppnade inte ens godispåsen; jag bara grät. Från första scenen till sista. Inte så där fint heller med några klädsamma tårar nerför en kind utan jag fulgrät hulkande och snorande med mascaran långt ner på halsen. Jag grät så jag hade ont i huvet.
Det handlar om tvillingarna Tina och Cilla. Fast kanske mest om Tina, tvillingen som blir kvar. För Cilla dör. Och Tina skall försöka leva vidare med sorgen och saknaden. Men också med livet, kärlek och skola och kompisar. Fast utan Cilla.
Jag börjar nästan gråta nu när jag skriver om det. Usch. Se den här filmen för allt i världen! Och ta med hundra näsdukar. Biogodis behöver du inte.

Gör ett försök med boken också. Den är värd det. Jag lovar. När du väl har kommit in i den.