Majken är typ tolv och väldigt ensam. Hon är ensam för att hon vill det. För att klasskompisarna tänker på oviktiga saker som killar, kläder och sånt.
Majken vet att det finns viktigare saker att tänka på. Som katastrofer. Alla katastrofer samlar hon i en bok och varje slags katastrof har en egen färg. Värst är mord och död. Såna rubriker skriver hon av i boken. Och såna om barn som får läskiga sjukdomar. Och trafikolyckor.
Majkens mamma vill helst att Majken var lite muntrare, lite gladare och ja, lite mer normal. Som hon var när hon var liten. Majkens mamma hade minsann blivit glad över en hund. Majken däremot hade hellre velat få en DNA-analys som berättar vilka sjukdomar man kommer att få.
Men nu står det en hund i lägenheten.
Jag kan inte riktigt förklara hur himla mycket jag gillar Majken. Hon är den coolaste, mest morbida och mest cyniska unge jag någonsin stött på och jag skrattade hela tiden. Förutom när jag satte skrattet i halsen och istället grät lite grann. Som när jag förstod varför Majken är så upptagen av katastrofer. För att den värsta redan har hänt.
Tack Rabén & Sjögren för recensionsexemplar!
Finns boken inne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar